24 juni. 1924. 2.50 e.m.

§4 Arkimedes punkt

som jag sökt. Det är kärleken.

Nu förstår jag Paulus. Och kristendomen. Nu är jag kristen och kan skriva som kristen. Nu har jag nått upp till den heliga humorn. Ty kärleken är allt och hatet en illusion. Jag är frälsad från världen, det ger guda-leendet.

O Marika, Marika, du har varit vägen. Gud välsigne dig och bevare dig. Nu är vi lyftade över tid och rum in i evighetens oförgängliga liv och värld. En kyss till dig över Europa, till Paris.

Efter denna grundritning uppdelas mänskligheten i två halvor. M.S. har nu, utifrån världens mörker, inträtt i den senare gruppen. Och kommer, par la force des choses, att dras in allt mer i arbetet för ovan nämnda seger, och däråt kan jag, i den mån jag får härvidlag uttala mig, inte annat än glädjas.

2 december. 1922. 8 f.m.

Jag vaknar som till en stor juldagsmorgon, lycklig åt mitt livs största julklapp. Vad? Det som hänt i går.

Jag har fått nåden att kunna helt avstå från M.S. avstå henne till en annan brudgum, och jag känner mig full av svindlande lycka. Det är, som om jag hörde änglarna spela i himlen, och en röst säga i mitt inre:

- Nu har du fått kärleken och vet, vad den är. Du är över tröskeln. Du har nu bara att gå självövervinnelsens väg till slut och erövra det eviga livet.

För ingenting av vad M.S. gjort har jag att vara henne så tacksam som för detta. Och så är det inte henne jag har att vara tacksam, utan Gud, och så har jag inte att vara tacksam utan häpen.

7 e.m.

Vad M.S. sökt har varit kärleken. Men som hon inte kan tänka, har hon, uppfostrad katolskt, drivits till den institution, som befriat individen från det onda i henne på ett mystiskt, d.v.s. känslan påverkande sätt = kyrkan. Hon lyder sig fram till kärleken.

Det är ett underligt skådespel för mig att bevittna. Och det har gett mig en vid blick över människosjälarna.

Och det har på 24 timmar lärt mig tolerans och gjort mig mer mogen och skickad att skriva Petter Svensks historia.

3 december. 1922. 5.45 e.m.

Vi hade ett icke långvarigt men allvarligt samtal i morse om M.S.'s gång till kyrkan. Lika klart som jag gillade och såg det rätta i hennes steg, lika ont hade det, efter första överraskningen, börjat göra i mig. Det ställde sig så, att våra vägar nu skildes, vi hade upphört att kunna vidare spela någon roll i varandras liv.

- Nej, svarade hon. För ingen som för dig borde det skedda vara att gilla. Jag har bara ingått i ett statssamfund för att få stadga i mitt liv och jag accepterar att betala skatten. Jag har i min romantiska läggning kunnat känna mig himmelsk långa tider, men så har det kommit någon bagatell, en huvudvärk, vad som helst, och med ens har allt varit förändrat. När jag nu levt 47 år utan att kunna få stadga i mitt liv och slippa vara ett dylikt känsloflarn, så har beslutet till sist mognat att gå dit, där jag kan få hjälp och råd. Jag går som till ett universitet, där det inte tillåts att man läser för sig själv utan måste delta i föreläsningar och övningar. Det är allt.
Hon tillade:

- Vad dig beträffar, är frågan, om inte reaktionen bottnar i vad vi förr kallade Djävuls-komplexet, i maktbegäret.

- Jo, svarade jag, det är otvivelaktigt en hel del däri det bottnar men också i kravet, att man måste stå ensam inför Guds ansikte och göra upp saken med honom.

- Det är en väg, svarade M.S. Kanske hommer den inte att föra mig fram, men jag prövar den.

- Du vet, att jag kommer att göra allt i min makt att vi ska få det bästa ut ur det skedda, svarade jag, och nu låg hela saken mera klar och konkret.

Detta var med andra ord starten av det nya livet.






4 december. 1922. 11. 15 e.m.

M.S. har idag haft sitt andra besök hos jesuitpatern, som f.ö. är "professeur" vid seminariet här.

Han sade henne, att hon för att nå Gud måste helt och hållet avstå från alla fantasi-bilder och övergå direkt till det abstrakta tänkandet.

Jag såg, har den lilla Gaggan satt som en ung konfirmand framför mig, med undret i ögonen, och jag måste än en gång stanna vid fenomenet: kvinnan.

När hennes make sagt henne detta i snart to år, har hon avvisat det, ibland med han, ibland med vrede, ibland med otålighet.

Och nu, när en pater säger några, såvitt jag kan första, elementära saker, som sägs åt seminarister och som en svensk gymnasist far lära sig i 6:2 ur Ullmans dogmatik, då är det undret för Gaggan.

Man skall inte döma. Vägarna äro så olika; den rätta stunden så omöjlig att förutse.

Men så ser jag på hennes nattduksbord ett par bönböcker, franska, för soldater. Detta skall nu Gaggan, en 47 års kvinna, läsa och nöta in! Och detta är, vad som fyller kyrkans högkvarter i Rom.

Allt jag kan säga, är, att det är något i detta, som är grundgalet. Men jag kan ännu inte formulera, vad det är. Jag rös till, då jag såg i bönboken. Detta var ju som för negrer, men inte för fullvuxna, medvetna människor.

Men än engång: döm inte! Ur detta kommer för tusenden kärlek. D.v.s. kärlek? Ett behärskande av affekterna, självuppoffring, vänlighet mot medmänniskor, känsla av det gudomligas närvaro. Och
det är ju trots allt stort.

Jag skall följaktligen alltjämt och mer än någonsin älska inte min utan Guds lilla Gagga och se, hur hon kämpar och utvecklar sig i det andliga livet.

Hon har ställt stora krav på sig, jag måste ställa än större på mig - för att kunna se ur världsstyrelse-synpunkt och därmed verkligen hjälpa henne.


10 december. 1922. 12.30 natten

är, vad jag tvingas lära mig genom det steg, M.S. tagit. Idag har hon varit hos patern igen. Imorgon är det kyrka. - Jag måste vara lite för mig själv! som hon sade i kväll.

Detta lär mig andlig depossidentism. Offret. Hår får jag nu bit för bit offra mitt gamla jag. Hur det skulle gått för ro år sen, vet jag ej. Men efter 1914 går allt. Efter den morgonen kl. 4, då jag såg skenet och fick mitt nya liv.

Men det kostar lite strid mot allt möjligt, mot det inneboende onda, mot maktbegär m.m.

Det känns som en skam, ett nederlag. Men allt detta skall övervinnas. Hela ställningen är en ny.

----

Vi måste ut ur varandra, med ingen dominerande den andre och ändå ett, tack vare omkretsen.

Bara ha klart för sig en sak: att den andre strävar till det rätta och goda i allt = är inom cirkeln.

Vad blir då kärlek till sist rent intellektuellt?

Så underligt det låter: tro. Tro på Guds närvaro i den andre.

----

10.15 f.m.

Varför tror M.S. på honom men inte på mig? Varför frigör hon sig från mig och övergår till honom?

Saken är enkel. Emedan han icke, som jag, ger individuell tanke och erfarenhet, utan talar å en kollektiv erfarenhets vägnar.

Jag kan icke säga:

- Denna väg har lett tusenden sinom hundra tusenden till andlig frihet.

Jag kan bara säga:

- Denna min väg är svår, och jag kan inte säga, vart den leder.

Patern däremot kan säga:

- Om ni följer kyrkans väg och tvingar er själv att lyda dess föreskrifter, så vet kyrkan genom seklers erfarenhet av tusen sinom hundra tusende fall, att ni kommer att få, vad ni söker.

Att den, som söker ro och inte kan finna den av egen kraft, lyder kyrkan och tyr sig till den, är ju självklart.

11 december. 1922. 7.30 f.m.

Det är märkvärdigt att konstatera, genom läsningen av Taine, hur jag totalt lämnat, vad som engång fyllde mig med intresse och beundran. Taine var engång namnet på en gud, nu är det namnet på - en enkel död skriftställare.

Det är omdömen som dessa och dylika, vilka M.S. kallar mitt "högmod", min superbia. Hon står med vad engelsmännen kalla "awe" inför kyrkor, tempel, böcker, berömda män. Inför det fastslaget stora. När jag, av ena eller andra skälet, ser mig oförmögen göra det, anser hon det som högmod.

Detta beror på två skilda livs-ideal och på intet annat. Det intellektuella livet är henne främmande. Hon är fullkomligt o-intellektuell. Hon är i grund och botten, med all sin yttre behärskning, en extatica. Hon började sitt medvetna liv med en stark religiös period; när tidsströmningarna krossade hennes första religiositet, ersatte hon den med romantisk erotik, i vilken inträddde ett starkt etiskt element av sannings- och ärlighets-krav + självuppoffring.

Inom denna ram måste givetvis bli strid mellan de båda komponenterna, och det etiska segrade över det romantiskt erotiska, eller om man så vill, det romantiska segrade över det erotiska, när åren utövat sin naturliga verkan, och när väl den processen fullbordats, var vägen öppen för vad som legat dolt men aldrig dödat sen ungdomen, det religiösa, eller som det nu framträdde: fromhetskravet, den andliga självuppgivelsen efter den kroppsliga, den andliga extasen efter den kroppsliga.

Det är där hon nu står, på fromhets-idealets grund.

Men fromhets-livet är bara en finare epikureism, ett lycko-krav i subtilare form. Sedan de grövre njutningarna avsmakats och blivit fadda, kommer längtan till de finare, från gourmand blir man gourmet. Och M.S. är till sin läggning, som alla romantiska naturer, epikuré. Därför är hon också, i allt väsentligt, konservativ, fast förhållandena gjort henne på allt för henne periferiskt, d.v.s. i sociala, politiska frågor o.d., radikal. Men i det för henne väsentliga, litteratur, konst, o.d. är hon klart konservativ emedan hennes naturell fordrar att få konsumera, inte att få producera.

Och hennes yttersta livsideal är den etiska fullkomligheten på fromhets-livets grund, d.v.s. den fullkomliga självuppgivelsen. Det är hennes högsta ideal, d.v.s. den högsta njutning, hon kan drömma.

För mig är det högsta idealet något annat. Det är att kunna fatta så mycket av världsgatan som möjligt. Detta innebär dels en kritisk verksamhet och dels en konstruktiv. Det är den kritiska sidan, som M.S. kallar högmod. Emedan den är motsatsen till självuppgivelse, och då självuppgivelse för henne är vägen till lyckan, måste det, som är självuppgivelsens motsats bli henne förhatligt, och det dömer hon, enligt sin katolska uppfostran, som högmod. Katolska kyrkan, liksom alla kyrkor, är ju en organiserad finare epikureism.

Innerst bottna dessa båda ideal i två andliga typer, subjektivisten och objektivisten. Båda ha, förmodar jag, lika berättigande. I alla händelser kan jag inte se i mig som objektivist något bättre än i M.S. som subjektivist. Och jag vill inte förlora henne för mitt liv.

Snarast tycker jag, att hon nått längre än jag, därför att hennes kosmos, om också blott en del av mitt, är färdigare.

Vi söker de högsta andliga idealen (njutningarna) på de två olika vägar, som ges, men huvudsaken är, att vi söka dem. Formerna skiljer sig från varandra, men innehållet är detsamma. Därför betyder det intet, då M.S. kallar vissa drag hos mig högmod eller då jag säger om henne, att hon är o-intellektuell.

Vi karakterisera endast med det stela språket för att lättare förstå varandra, men vi graderar inte eller dömer.

M.S. sade i afton:

- Det är f.ö. inte omöjligt, att vi får se en ny blomstring av den kyrkliga konsten.

- Ja...

- Ja, inte du och jag kanske.

Men om man nu frågade mig, vad jag jag ansåg om kristendomens framtid, vad skulle jag svara? Sannerligen jag vet.

Kristendomen som alla religioner har sin esoteriska och sin exoteriska sida. Kyrkor, liturgi, sång, orgel, mässa, konst, allt detta är för sinnena, är grova yttre symboler, och jag kan ju inte undgå att konstatera, hur dött alltsammans verkar, hur dött, i stort sett, till och med som skönhet. Kyrkan här t.ex., som så tjusat M.S., berör mig föga och det, som rörs i mig, är närmast obehag, vid tanken, att detta eventuellt skulle blåsas något slags liv i.

Jag fick den ytterst starka förnimmelsen vid besöket idag, att det dock är ett jätteverk de män gjort, som brutit sig ur detta, ut i solljuset igen och upp till vetenskapens blåa, friska och kalla rymder.

Någon renässans av denna symbol-värld har jag mycket svårt att tro på. Bl.a. därför att hela den kristna mytologiska apparaten är så utpräglat agrar. Lamm, liljor, träd, blommor, sädesax, oxar, åsnor, stall, vinpress o.d. säger oss nuvarande människor så föga.

Att katolicismen kunnat hålla sig så länge i Italien, Spanien och Frankrike beror naturligtvis på, att alla tre dessa länder äro ännu så pass prononcerat agrara, att nämnda symbolvärld bibehåller mening. I det industriella England, Tyskland och Amerika har den förlorat greppet på samma grund, förmodar jag.

Den esoteriska sidan tycks av vad jag kunnat förstå genom M.S. allmänna referat från sina sammanträffanden med jesuitpatern, närmar sig allt mer den allmänna världsåskådning, som arbetar sig fram, och problemet är då, om denna åskådning kan förtätas till en ny symbolvärld, motsvarande den forna kristna, så kan givetvis en slags renässans för kristendomen tänkas, ty dess grundtanke: kärleken kan inte överges.

Men frågan är om inte problemets kärna är att frigöra världen i största möjliga grad från det exoteriska och få fram det esoteriska i ljuset, i tankens, medvetandets fulla ljus.

Lära mänskligheten se, upprätt, framåt, utan stöd av symboler.

23 november. 1922. 9.45 e.m.

§9 M.S.

Den största vinsten av denna resa räknar jag kanske ändå som mitt intima samliv med M.S. Alltsen kriget ha hopade sysselsättningar hållit oss båda fängslade inom respektive områden, och det innersta personliga samlivet har, ehuru lyckligt, inte haft klar grund. Det hade det inte haft sen 1914. Före 1914 var det "erotik" och litteratur. 1915-1922 var ett interregnum med inre nybildning hos båda.

5 november. 1922. 9 f.m.

§2

Min tid hos trollen

Jag ligger och tittar på ett par av mina teckningar, som är uppställda, och hur tankarna gå, komma de till julen 1907 i Grisslehamn.

30 oktober. 1922. 8 f.m.

§2

Kyrkklockorna i Sverge

ha, som sagt, alltid plågat mig. Just nu ringde kyrkan här 8 (Anacapri). Det var  jubel ! Fort, sjungande, jublande.

Våra klockor är långsamma, mörka, dystra. Förbannade läsar-klockor.

Katolicismen är en Medelhavets, en solens, det blå havets, de vita husens, vinets, blommornas produkt.

Lutheranismen är de mörka granskogarnas, vinternätternas, ölets, mörkrets produkt. Luther kom ur en svart gruva. Tomas ab Aquino kom från en solig bergtopp.

Katolicismen, vad man än säger, bejakar livet, medan den renar det andligt. Lutheranismen förnekar livet emedan den icke ser det andliga i det.

Ty vi måste ha religion, men en glad, en livet stödjande och beskyddande religion.

Därför gillar jag katolicismen allt mer, i synnerhet sedan jag nu sett Medelhavet, dess vagga och hört dess kyrkklockor.

7 oktober. 1921. 10.50 f.m.

§2 Svaghet -- brott !

Det var mer än svaghet i går, det var brott. DET var Djävulen, som smög sig in, så fin, så mjuk, så öm, så lismande och fick omkull mig.

27 sept. 1920. 5.30 e.m.

§3

Beröm är vidrigt!

9 januari. 1919. 8.45 f.m.

§2

En gäst och en främling

Jag har på senare tider ofta stött på "bönen". Överallt omtalas den och dess makt numera. Under årens lopp i svåra ögonblick har jag sökt och har bett, ibland inte bett utan vridit mig i ångest, men inte kunnat finna någon lisa därav.

Senare, jag vet inte när, har bönen för mig blivit ett seende, ett åskådande, inte en blick från mig till Gud utan ett ögonblick av så fullständigt utplånande av mig att Gud sett på allt sitt verk genom mig som genom en kikare.

Och om jag nu använder temat: "Fader vår som är i himmelen", så ser jag från himmelen utöver alla världar: ske din vilja i himmelen så ock på jorden" osv.

Allt detta knäfallande i orientalisk anda kunde jag aldrig, allt detta sänkande. Men bönen såsom uppstigande till Gud i himmelen, där går vägen, även för mig numera, till ny kraft, nytt mod, glädje och lugn.

27 april. 1917. 6.15 e.m.

§2

Ska det vara, ska det vara

Det är inte värt göra Gud till en ny "överklassnjutning", som Kolingen sa. Eller kristendomen till en versbok att bläddra efter maten eller innan man somnar. Gud är en arbetsgivare, som man avslutar eller inte avslutar kontrakt med; och det bästa är att ta saken fullkomligt affärsmässigt.

Därför har jag börjat sätta mig in affären och se efter, vad den går ut på. Börjar självklart med Evangelierna d.v.s. Nya Testamentet; inte, som en andaktsbok, ett poem poem eller dylikt utan som en inbjudan till aktieteckning och plan över affärsdriftens organisation.

§3

Korset

Låt oss ta frågan om korset t.ex.! Korset är supplement till syndernas föriåtelse. Här föreligger ren affär, och det hela är en fråga om arbetsfördelning. Gud som arbetsgivare säger genom Kristus som "manager", att, om jag reflekterar å anställning i firmans tjänst, behöver jag inte vidare oroa mig för affärsmarknadens läge. Den klarar han. Men! Jag får denna förbindelse av honom endast mot en motsvarande förbindelse, att jag accepterar korset. Däri ligger, att han, som arbetsgivare, slipper vidare oroa sig för mig. Han avslutar affärn, på det villkoret att han kan lita på mig, att jag inte sviker firmans plan.

Denna plan går ut på att affärn ska drivas för hans räkning. Och kontraktet stipulerar på mom.: Korset, att jag avstår min förtjänst åt honom. Jag förvaltar allt åt honom, som faller inom min arbetssfär.

Kraftigast framställs affärn i Kristi ord till den rike ynglingen, som säger sig ha hållit Mose affärs-plan: hedrat Gud, föräldrar och medmänniskor. Det är gott och väl, svarar Kristus, men vill du göra affär med mig, så måste vi dessutom komma överens att du avstår allt vad du äger till de fattiga.

Sen, menar Kristus, har ynglingen sin arbetskraft kvar, den kan han bruka i nya firmans tjänst, och därmed har han accepterat korset och i gengäld sluppit varje bekymmer för världen i övrigt.

22 februari. 1917.

Öbackiter-orden

Det andliga livet är så flyktigt. Det glimrnar till som en fjärilsvinge och försvinner. Men det duger inte med bara dessa ögonblick.

21 februari. 1917. 1.10 e.m.

Hr. L.N. läste härom dagen - med världskriget rasande runtomsig -- en liten skildring av Francisci av Assisi liv, såg, att denne kallade sig "Guds spelman" ( Joculator Domini) och har funnit i "Joculator" det namn, varmed han vill kalla sig inför oss.

13 februari. 1917. 7 e.m.

§2

Det nya ödet

Detta är detsamma, som den öbackitiska religionen lär. Att märka är, att som för grekerna, så är också för en sann öbackit gudarna saliga människor men inte bara några utan alla. Alla döda bli gudar.

Hr. L.N. minns sig ha läst någon gång hos Maurice Maeterlinck att den som kunde visa mänskligheten ett nytt ödes-begrepp, den hade förlossat denna mänsklighet ur dess nuvarande nöd. Hr. L.N. påminner sig detta och tror, att Gud alltmer skall framträda ur krig och nöd som detta nya öde och mänskligheten upptäcker sin ödes-väg upp till ett ljusare och lyckligare och nyttigare liv, i Gud.

§3

Striden meilan Gud och Djävulen kallar hr. L.N. för "Slaget vid Neverboast", och den yttre bilden studerar han i det pågående kriget. Han kommer att i denna stora strid göra Petter Svensk till huvudfigur, och han studerar nu, för att alltmer fortsätta därmed, krigets förhistoria och historia. Sedan kommer resultatet.